Porträtt av en socialarbetare

Intervju med Ola Jörhall,
november 2008

Detta porträtt bygger på ett samtal med Ola Jörhall familjeterapeut och samordnare i familjemottagningen i Majornas IoF. Vi satte oss ner en fredagsförmiddag och diskuterade frågor kring hur man skapar/bygger på sin yrkesidentitet och professionalitet efter socionomstudierna. Ola beskriver sin utveckling som socialarbetare som en individuell process med personliga val och vägskäl, men betonar att det som väger tyngst är de sociala sammanhangen, teamen och krafter i organisationen. Vikten av att ha en dialog med arbetskamraterna och ledningen, ett positivt arbetsklimat och utvecklingen i mötet med klienterna. För Ola har det handlat om tillvarata och samla erfarenheter från många olika yrkessammanhang. Det handlar inte om en kungsväg för att bli professionell utan om att växa i dialog med andra, både kollegor och klienter över tid och vara något av en lagspelare…

Om du tittar tillbaka på din tid som socionomstuderande – hur ser du på den tiden?
När jag gick ut som nyexaminerad var jag inte mogen för socionomrollen. Jag blev socionom i mitten på 80-talet, spelade i ett band och jobbade halvtid 3-4 år som socionom. Bandet tog merparten av tiden. Jag deltog bl.a. i Ove Sernhedes projekt ”Låt tusen stenar rulla” med musik som metod i det sociala arbetet.

Gick det att överföra dina erfarenheter av att jobba med ungdomar och musik till socialt arbete mer generellt?
Ja mycket mer än man kan tro. Jag kunde faktiskt ta vara på verktyg …..det gick exempelvis att betrakta samarbetet med en klient i likartade skapande termer. Det finns ju stora likheter mellan det jag gjorde med ungdomarna då och det jag gör med klientfamiljer nu. Rent metaforiskt så gäller det att ”skapa en låt tillsammans”. Svårt att förklara exakt, men rent tekniskt så måste man samgå, för att hitta en gemensam utgångspunkt för samarbetet tillsammans med klienten, att fråga ”vilket tonart”  kan vi köra i?

Intressant…att det går att översätta från en så vitt skild verksamhet till socialt arbete…på den tiden skulle du väl inte kalla detta för teknik?
Du nämnde tidigare professionalisering av 1:, 2:a och tredje graden. Vi ville mycket när vi  jobba med ungdomar då, men det var fortfarande mycket ”göra”  man handlade utan medvetna intentioner. Mycket bara hände slumpartat utan större eftertanke. En sorts schyssta men omedvetna handlingar. Sedan har det hänt mycket när det gäller teorier och metoder sedan mitten på 80-talet – tack och lov. Jag har ju jobbat på institutionen för socialt arbete som löslärare de senast åren och ser ju hur duktiga studenterna har blivit när det gäller att reflektera i professionella termer. Vi hade en svårare resa på 80-talet, när det gäller att tänka i professionella banor…teoretiskt har det gått framåt….

Schyssta handlingar men inga medvetna behandlingsintentioner bakom …
Handlingar då i början var ju handlingar utan karta och utan organisation, så det var ju svårt uppdrag man gav sig själv. Sedan blev jag förälder och då funkade det inte att vara frånvarande och spela i band…när jag lade den verksamheten så växlade jag samtidigt upp i arbete och satsade mer helhjärtat på behandlarrollen. Jag jobbade som skolkurator, på ungdomsmottagning som samordnare på socialkontor m.m. Jag sökte och fick också en tydligare roll inför mej själv och fick också hjälp att ta steg i mer professionell riktning. Det var många sammanhang som hjälpte till både arbetskamrater, organisationen, kulturen och sammanhangen

Du beskriver en sorts inskolning i en social värld, där det finns professionella verktyg av olika slag som det går att samla och integrera.
Oavsett vad man håller på med och var man befinner sig så gäller det att träna och bygga på erfarenheter genom att utföra = handla. Idrottsmän skall sätta det i kroppen, forskare behöver göra det om och om igen och socialarbetare behöver ha alla dessa samtalssituationer, där man lär och går framåt. Det var vad jag gjorde från 90 och framåt. Till detta kommer naturligtvis att man tar steget in i olika kreativa sammanhang och utbildningar som ex magisterprogrammet som jag gick…….det är olika steg som bidrar till att befästa professionella erfarenheter.

Du menar att det inte går att peka på en enda saliggörande väg eller metod till professionell växt och utveckling?
Själva handlandet och utförandet är viktiga för ens växt men också samhällsutvecklingen och att möta fenomen i den nya i tiden. Mellan 1990 och 2000 så genomgick vi en process inom vården där vi blev satta att utföra hemmaplanslösningar. Nyttan med institutionsvården började ifrågasättas och vi undrade om samhället var så mycket bättre fostrare än föräldrarna själva….! Vi fick tänka till här. Fanns det täckning för att samhället kunde göra ett bättre jobb!? Det blev en brottningsmatch med normativa grepp. Diskussioner om ekonomi gav  mej en möjlighet att börja reflektera i nya banor och utveckla nya sidor i min yrkesroll!.
Samhället gav ju på så sätt ett mandat åt oss att utforska det nya och agera utifrån detta.

Man fick sätta sig ner och fundera över vilka glasögon och vilka verktyg som kunde passa in i ett sådant uppdrag! Jag menar att man utvecklar olika sidor av sitt yrkesjag beroende på om man satsar på myndighetsutövning eller om man satsar på att arbeta rent föräldrastödjande och bli ”hemmaplanslösare”. Båda sidorna behöver vara närvarande i det sociala arbetet. Man formas ju av sitt jobb samtidigt som man själv formar jobbet. I frivilliga kontakter har du  bara dej själv och ditt yrkesjag och måste skapa kontakt med folk utifrån det. Myndighetsutövaren har ju mer makt i sin roll att luta sig emot sedan behöver den personen också jobba med relationen. Vid frivillighet måste man kanske starta mer från scratch.

Vad tycker du krävs för att utföra det jobbet du har idag?
Jag tror på den kollektiva kompetensen som utvecklas i ett team i ett socialt sammanhang - i en organisation. Jag tror nämligen att man måste befinna sig i ett sammanhang som ger klartecken uppifrån och ner. Från politiska nämnden, cheferna, mellancheferna som kan ge skydd och arbetsro åt en sådan här verksamhet. En plattform som är så stabil och ett förtroende från omgivningen som gör att man kan och hinner forma och utveckla sig i en riktning som känns meningsfull…..att värdegrunden finns där. Ett budskap som säger: ”Vi tror på den här verksamheten….

Är detta en del av basen?
Ja, sedan behöver man ha en verksamhetsledare som samma kupade hand över det man gör – ända ner till enhetschef, gruppledare…..det räcker inte med att vara proffessionell – skicklighet i yrket måste värnas på olika nivåer!

Du betonar mer det kollektiva än det enskilda ansvaret när det gäller att växa yrkesmässigt?
Det är kart att man sätter upp målsättningar för sig själv…det kan vara så trivialt som att jag vill ha roligt på jobbet….optimalt är också att jobba för att skapa en trygg arbetsgrupp….kul arbetsuppgifter…OK betalt…handlingsfrihet inom rimliga gränser…det ä klart att det handlar om ens egen växt, men kollektivet är både basen och den yttre ramen. Mina kollektiva grundtankar är väl formade hemifrån – ett sossehem….från fotbollen…. där jag har trivts helt enkelt…en plats i laget om man säger så!

Du har varit länge på familjemottagningen – beskriv hur det fungerar?
Jag jobbar halvtid familjeterapeut och resten som samordnare. Vi har utvecklat ett program för hemmaplanslösningar. Vår familjemottagning är en icke-myndighetsutövande del som är tänkt att på olika sätt serva familjer i Majorna. Sedan har vi också socialsekreterare är myndighetsutövare/handläggare och så är det vi som är utförare. Våra politiker i Majorna har sagt att klienter skall kunna söka själva direkt utan att gå via mottagningen. Därifrån får vi 60% av våra jobb och 40% från socialsekreterarna som har oss som en del i arbetsplanen. Det innebär att vi då jobbar med folk som känner sig tvingade ofta. De fyrtio procenten tar ju mycket mer tid än de andra. Det är en krävande grupp som tar många timmar i anspråk. Innan detta så har ju vi alltifrån en heldagsskola med 6 platser ihop med skolan. Vi har föräldraträningsprogram, hemmaplanslösningsprogram, vi har ett program som vi utvecklat själva som liknar MST som vi kallar MSI, vi har något vi kallar ADA-stöd, vi går hem till familjerna och ger olika typer av stöd. Vi kan till och med g´hjälp till praktiskt om det är överenskommet och om det hjälper dem att bli starkare som föräldrar……hur gör man det i praktiken i sitt kök. Vi har byggt modellen utifrån lokala förhållanden – utifrån vad våra föräldrar i Majorna kan tänkas behöva….inte en generell metod för alla..

Ni erbjuder ett spektrum av hjälpformer – vad är tanken med det?
Alla behöver ju inte samma sorts lösningar, utan man får anpassa hjälpen utifrån behoven och fråga klienterna och fundera vad just den familjen behöver. Sedan bygger man strukturen runt det. Vi kan inte ro allting iland men tycker att det fungerar tillräckligt bra.

I dessa tider när man pratar om mallar och standardiserade program så figursyr ni lösningar – utifrån vad klienten vill och ni bedömer?
Det blir inte alltid vad klienten vill till 100%. Myndigheten är ju närvarande i detta och kan då ex definiera ”vad barn behöver”. Vi jobbar inte helt på improvisation, utan har vissa mallar, men inom mallens ram så kan man ju anpassa sig till både situation, sammanhang och den unika klientens behov. Strukturen kan man inte förkasta, den behöver man att stödja sig mot för att kunna stå ut och orka själv. Man kan inte göra ”nytt” och uppfinna hjulet i varje behandlingssituation……jag menar en skådis behöver ett manus. Sedan får man inte slaviskt följ amallen eller strukturen….

Vad är för strukturer du pratar om?
Ett exempel, på struktur är något vi kallar ”förhandsprövning”. En ungdom åker fast för ett brott – socialsekreteraren har lagt ut det på oss. Vi gör förhandsprövningarna, då har vi en mall som säger oss vilka frågor som skall täckas av…..i en sådan inventering blir klienten fylligare och vi får ett djup i det vi möter…..lite åt BBIC-hållet! Vi skall inte täcka av rubbet inom livsområdena men skall ”screena av det”. Detta blir en sorts garant för barnet att man får både djup och bredd innan man börjar jobba! Det handlar i grunden om att respektera människor och deras behov.

Om nu klienterna blir bredare och deras behov syns tydligare då kan de ju också kosta mer för organisationen?
Ja, ju mer man frågar och ju bättre man blir på det, ju mer tid får man lägga och det är ju klart då stiger också kostnaderna. Man kanske upptäcker behov som man vid en ytlig betraktelse inte märkte! Vi har en checklista som vi följer men som inte låser upp oss på ett fyrkantigt sätt. Gärna en stomme, men friheten måste ju finnas där – proffesionaliteten måste ju ha ett visst svängrum!

Andra professionella strukturer?
Konsten är väl snarare att vara uthållig i de strukturer man bygger. Dels vad det gäller behandlingsmodeller och förhållningssätt, men också att våra teammöten ser ut såhär, att personalmötena ser ut sådär. Det handlar om de ”små blocken” fungerar och består över tid. Professionen behöver uthålliga väl prövade strukturer för att hålla lågan levande och inspirationen på god nivå! Ett mått på hur en arbetsplats fungerar kan vara ”hur genomför man ett teammöte”. Det säger en hel del om hur väl strukturerad den arbetsplatsen är….och nivån på stället. Är dagordningen välformulerad – får alla vara med – eller är det sturm und drang. En handledare från Philadefia formulerade en sorts prioriteringsordning för vad som är viktiga understrukturer för en behandlare: i första hand familjen – i andra hand jobbarkompisarna och i tredje hand klienterna……

Andra saker som är viktiga på en arbetsplats?
Ja, det får inte bli för homogent och alla blir för lika. Gillar vi samma kultur, läser samma tidningar, röstar på samma parti då är  risken stor för stiltje i ett sådant system. Olikheter skapar ju liv och rörelse!

Har ni lämnat MST och istället valt det ni kallar MSI?
Vi har väl aldrig kört  MST i sin renaste form. Det gick ju en MST-våg genom Sverige – mitt på 90-talet tror jag. Men vår organisation bromsade lite där kanske beroende på att vårt klientunderlag för dem metoden var för litet. Så många potentiella MST-familjer hade vi inte. Det var inte läge att bygga upp en stor apparat för detta. Man hade ju kunnat hamna i att själva apparaten styr så man måste att skapa klienter som passade metoden….så vi gjorde något annat, det som idag kallas evidensbaserat arbete, som man bygger utifrån tre kunskapskällor: klienterna, kollegorna och forskningen. Vi frågade klienterna, kollegorna och forskningen ”hur skall vi forma verksamheten lokalt”. Vi tänker väl ungefär som socialstyrelsen att man måste skapa olika typer om kunskap som skall styra vad vi gör!

Vad gav MST som inte fanns i personalgruppen innan?
Jag tror att MST gav mej personligen en karta som hängde ihop som satte ihop delar som innan vad mer lösa och ad hoc-betonade brottstycken. Ett annat sätt att organisera sin kunskap kring ex ”vad är ett problem”. Men MST kan ju inte svara på alla frågor…..MST och deras 24-timmars intensivkontakt som ingår i deras koncept  behövdes inte för våra klienter. Det går ju att åstadkomma sådana funktioner med ett lyckat samarbete – en arbetsallians, som gör att de inte behöver ringa in jämt och ständigt. Vi antog att man skalle kunna lösa detta på kontorstid mellan 8-17. Vi hade inte kunnat klara att finansiera ett 24-timmarsprogram. Dom pengarna fanns inte! Vi köpte inte hela konceptet men tog in impulserna dvs hur närmade sig MST problemen.
Vi har också hämtat influenser från ett annat program MTFC – evidecebaserat med goda resultat. Så då plockar vi lite från dom. Vi köper inte programmet utan bygger själva en modell som passar oss. VI följer annars det tredelade konceptet utifrån forskning kollegor och klienter.

Det liknar din ”erfarenhetsmodell” att samla erfarenheter genom kollegor, klienter och ett nyfiket förhållningssätt?
Ja så kan man se det. Jag tror att dessa ”tre ben” kan vara nyttiga när man vill bli mer medveten och samla på sig nya perspektiv i ett yrkesperspektiv! Jag tror att detta kan hjälpa socialt arbete framåt om socialarbetarna slipper pressas in i mekaniska mallar som pressas på utifrån. Det blir ju ett problem när mallar eller strukturer saknar mening, då faller dom. Metoder måste ju bäras av inspiration för att klienten också skall känna motsvarande meningsfullhet i behandlingen. Frågan gäller ju också utvärderingstrenden. Man bör  fråga sig vad skall vi med det till om vi inte vet vad vi skall göra med alla uppgifter och data som samlas in!!! Blir meningshalten låg i arbetet så riskerar socialt arbete att bli dränerat på mänsklighet…..

Vad är ditt nästa projekt?
Just nu är jag intresserad av föräldraskapet utifrån någon sorts ledaskapsaspekt. Vi har ju dessa frågor inne i våra verksamheter. Vi skal ta hit en kille Haim Omer från Tel Aviv där han har en professur. Har fundera mycket kring frågor om västvärldens letande efter nya föräldraauktoriteter när de gamla strukturerna håller på att tjäna ut. Vad händer efter patriarkatet avvecklande? Diskussionen handlar om att hitta den goda inlyssnande föräldern som samtidigt kan vara en naturlig auktoritet. Som kan säga jag vet vart vi skall – tror jag…detta är ett spår som jag kan ägna mig åt i några år……mycket handlar om hur man ser på barnen idag att de skall bära sitt eget ansvar och som t.ex. skolan uttrycker som ”portfolio” med sig. Socialt arbete får försöka uppdatera sig för att kunna vara med och guida de nya föräldrarna.

Sista frågan – vad skulle en välfungerande socialhögskola behöva bygga ut - vad saknas i dagens undervisning?
Jag tycker att en bra socialhögskola skulle behöva sätta upp en master i myndighetsutövning. Det är ett område som behöver professionaliseras  - inte minst teoretiskt…….en belysning av tvångets eller pressens komplexa roll. Det är klart att man förändras mest med morot men man skall inte underskatta piskans pådrivande roll i en förändringsprocess om du förstår vad jag menar? Det finns många olika pådrivande krafter i en förändringsprocess. Både frivillighet och press i en komplex blandning – ibland! PPU bra ide men för glest och frikopplat från praxis. En anan fråga är ju att utveckla kopplingen skola-fält, hela frågan om reflektion och praxis! På min tid hade två  praktikperioder – det var bra!!

Jag har fått en karta över ditt yrkesliv – tack Ola!!!