Porträtt av en socialarbetare.

Intervju med Britt-Marie Johansson, kurator vårdcentralen Spinnaren  (2008)

Britt-Marie är kurator och samordnare på Vårdcentralen Spinnaren, som är inrymd i Gamlestadens fabrikers gamla tegelbyggnader. Lokalerna är upprustade och fräscha med väggar i ljusa färger. Britt-Marie tar emot i receptionen och vi slår oss ner på hennes tjänsterum. Jag ber henne berätta om hennes yrkesval och nuvarande arbete som kurator på Spinnaren.

 

Varför ville du bli socionom?
Jag är uppväxt i ett arbetarhem. Pappa var bilmekaniker och mamma arbetade på syfabrik. Budskapet hemifrån var klart: ”du måste bli nått”. Jag visste ju att jag skulle bli ”nått” men inte vad jag skulle bli.  Jag sökte socionomutbildningen och kom in som förstareserv. Efter examen provade jag på olika typer av jobb inom sjukvården bl.a. ett ställe som hette Solhemskliniken i Borås. Jag har mött olika typer av läkare.  Doktorer som gick ronden och hade en lång svans efter sig. Vårdpersonal som inte var vatten värda och som pressades att sköta den kvinnliga doktorns trädgård  - på arbetstid. Sedan hade jag turen att hamna på Vasa Sjukhus. Där fanns en öppen och demokratisk läkare som hette Sture Roupe och som tänkte i sociala banor och gav oss kuratorer handlingsutrymme. Man blev lyssnad på och fick ta eget personligt ansvar. Jag blev fast anställd i sjukvårdsförvaltningen 1976 och har jobbat nu i 34 år – och stortrivs!

Kan du peka på några viktiga byggstenar i din yrkeskarriär?
Teoretisk bekräftelse är viktigt. Att kunna peka på vad man gör och ha begrepp för det. Tid är en annan viktig faktor. Att få tid att reflektera över vad man gör och dra slutsatser och gå vidare stärkt av sina reflektioner. Tidigare kunde man ägna tid för reflektion i varje ärende i motsats till idag som är ”in och ut” så snabbt som möjligt.

Var har du hämtat din mer specifika yrkeskunskap?
Det kan liknas vid en process i flera steg. Som min kollega Viveka Ekdahl formulerar det så är man först ”omedvetet okunnig” sedan bli man ”medvetet okunnig” och sedan blir man ”medvetet kunnig” och sedan ”omedvetet kunnig” . Någon medveten struktur på mitt kunnande hade jag egentligen inte förrän jag gått masterutbildningen i psykosocialt arbete 1995-99. Då först tycker jag att jag fick namn och begrepp och kunde benämna det behandlinsgsarbete jag utförde. Det var ”Heureka” för min del och bitarna föll på plats. Jag visste på ett tydligare sätt vad jag gjorde. Bernler & Johnssons teorier blev ett viktigt nytillskott för mej eftersom de teorierna inte hade funnits i min grundutbildning. Det som fanns var juridik och enklare former av social metodik, men deras teorier gav en push i rätt riktning.

Tydlighet i yrket – vad betyder det?
Det är en fråga som har följt oss kuratorer i alla år. Frågan ”vad gör vi egentligen” måste ju besvaras gentemot andra i vården annars blir det en evig följetong utan slut. I och med deras psykosociala teoribildning så blev det mycket lättare att beskriva vad jag/vi faktiskt gjorde. Man hade ju kunskaper i sig själv intuitivt, men begreppen hjälpte till att förklara för andra vad vi faktiskt gjorde. Man har ju under årens lopp fått höra att ”sitta och prata med folk det kan väl vem som helst göra”, men det är ju inte det amatörmässiga pratet det handlar om i vårt jobb, utan att mötas i likhet, för att sedan tillföra något nytt till patienten och hitta en förändringspotential. Det är så mycket mer än bara ”sitta ner och prata”. Man måste ju dels vara tydlig inför sig själv men också inför sin egen organisation och andra professioner. Det är A och O i kuratorsrollen eftersom vi är i minoritet i vår egen organisation. Det måste vara ett givande och tagande från båda hållen och att vi förstår varandra.

Varför behöver en medicinskt orienterade person lyssna på en socionom? De har ju makten och ”sitter på leken” ?
Det är aldrig den medicinska verkligheten som avgör om en person skall bli rehabiliterad och självgående. Det är en del, men bara en del. Traditionellt så har ju kuratorer stått mycket för fixandet och blivit tillkallade när någon anhörig grät, så har det ju varit historiskt. Kriser var också ett sådant traditionellt identifierat kuratorsområde. Men man skall komma ihåg att det är skillnad på de stora specialistsjukhus typ Sahlgrenska och vårdcentraler när det gäller det kurativa arbetet.

Dagmarpengarna
Kuratorer på vårdcentraler är ett relativt nytt arbetsområde. I och med att det kom Dagmarpengar – statliga extramedel – kom också uppdraget att samordna rehabiliteringsinsatserna och det tillsattes många kuratorstjänster i hela landet. Man pekade på behovet av samordning av rehabilitering när det t.ex. gällde de långtidssjukskrivna. Man hade hittat en massa olösta frågor i vården som man sökte svaren på. Bl.a. en massa sjukskrivningar som bara löpte på. Man såg också att sjukskrivningarna startade på just -  vårdcentraler. Till saken hör också att många läkare inne på de stora sjukhusen inte vill hålla i sjukskrivningarna utan vill lägga tillbaka detta på husläkare/vårdcentralerna!

Allt var nytt
Med sjukskrivningarna kom utredande uppgifter och man såg att kuratorerna med sin bredutbildning skulle kunna utföra en del sådana uppgifter! Då plötsligt skulle alla ha kuratorer på vårdcentralerna, men ingen visste egentligen vad man skulle använda tjänsterna till. För min del blev det vårdcentralen i Bergsjön. Jag fick jobbet och började efter någon månad. Tonen på arbetsplatsen var trevlig ”å så roligt att du kommer”, men själva jobbet hade ingen tydlig struktur. Man fick skapa sig en roll i organisationen helt enkelt och det tog tid. Efter ett tag sa läkaren: ”Du måste inse att man under så lång tid sett så mycket som man inte kunnat hänvisa någonstans, så slutar man att ställa vissa frågor. Det tar lite tid att börja se det igen”

Man visste inte vad de skulle göra med människor som hamnade utanför medicinen och därför benämnde man dom inte. Lite av ”som man ropar får man svar”. Deras problematik föll utanför den medicinska ramen och man förstod att man behövde bredda synen. Läkaren och de andra var också öppna och försåg mej med ärenden. Både läkare och sjuksköterskor upptäckte ju att det fanns ärenden som inte hörde till just deras profession och då konsulterade de mej. Uppgiften var ju inte enkel. Man var ju ensam där samtidigt som man skulle skapa sin egen psykosociala nisch för dessa patienter.

Att formulera sig
Man fick ju ta plats och presentera sig så att man blev tydlig för de andra. Det innebar ju att man fick stå upp för det man gjorde – både perspektivet och själva utförandet. Och genom att det handlade om Dagmarpengar så fick man granska sitt arbete och skriva och formulera sig utåt mot omgivningen och det bidrog till att skapa klarhet kring vårt specifika yrkesfält. Man tog sig tid att både fundera och formulera sig! Man fick ju presentera sin yrkesprofil utan att trampa in och hota andras professioner.

Vi hade ju många sjukskrivningsärenden och skulle utföra ett samordningsuppdrag kring dessa. Arbetet gick ju ut på patienten i centrum – man börjar där ”patienten är” och vad patienten är redo för. Vi frågade de sjukskrivna i vilken ände de ville starta och formar arbetet efter detta. Man börjar ju där och respekterar var folk står inledningsvis, sedan kan det hända att man får ändra sina hjälparintentioner allteftersom arbetet fortskrider! Man får patienterna med sig redan från start. Det är avgörande för hur själva arbetet skall utföras, men även för hur samarbetet med andra myndigheter skulle gestalta sig!

Pendla mellan sjukhus och vårdcentral
Jag hade en fast halvtid på Sahlgrenska och en projektbaserad i primärvården. Varje gång jag gick till Sahlgrenska så hade jag sjukdom som en grund för arbetet. Det jag kunde göra var att dämpa de sociala konsekvenserna av de somatiska sjukdomarna. När jag sedan gick in genom dörrarna till vårdcentralen, så handlade det nästan alltid om en mängd medicinska symptom som inte alltid hade en sjukdomsgrund utan en komplicerad psykosocial situation som utlösande faktor. Om roten till problemet ligger i patienternas psykosociala situation då måste man ha en yrkesmänniska som kan just detta. En självklarhet egentligen, men detta behöver uttalas - tydligt! Socialarbetares specialitet är just att se människan-i-situationen, att se människan i hennes sammanhang och se hur hon hanterar sin situation! Mycket av de symptom som patienterna bär på handlar om oro och belastning. Familj, arbete, ekonomisk oro. På vårdcentralen i Bergsjön hade vi många mycket fattiga människor och det är klart att det sätter sina spår både fysiskt och mentalt. Oro över sin sociala situation skapar spänningar, sömnproblem, trötthet och ibland ångest. När jag gjorde min magisterutbildning så skrev jag en uppsats om just ”sjukdom som grund”. De tankarna har hängt med sedan dess!

Det psykosociala tänkandet har en given plats på en vårdcentral. Det räcker inte med åtgärds- och/eller tablettänkandet som finns hos läkarna. Jag har ju inte mött någon som i längden har blivit hjälpt av sömntabletter. Spänningar och oro har ju rötter i människan sociala situation.

Det är lättare att hävda det psykosociala perspektivet och bli hörd här på Spinnaren och det beror till stor del på att man är mer jämlik här, vilket man inte alltid är på ett stort universitetssjukhus som Sahlgrenska. Den vanligaste åkomman hos våra patienter är psykisk ohälsa. Vi leder ju när det gäller Västra Götaland. Det har man mätt. Vi ligger högt på skalan i regionen. Vi har vana att möta flyktingar med trauma och liknande. Vi får ta stötarna, inte psykiatrin primärt!

Utbildningsfrågan
Teamet, både kuratorer och psykologer, har valt att utbilda sig i kognitiv arbetssätt. En av våra doktorer har också valt att börja en kognitiv utbildning! Vi varvar utbildning och praktik och väljer ut patienter utifrån vilka steg vi går i utbildningen. Termin ett tar man med ett lättare ångestfall och termin två deprimerade patienter. Jag gillar det kognitiva tänkandet, men som gammal socialarbetare tycker jag inte att en teori är allena saliggörande, men det är ett bra tillskott till verktygslådan som jag har med mej! Bra på så sätt att man får konkreta verktyg, skalor och verktyg att skatta och bedöma som är användbara.

Vad ger det kognitiva perspektivet?
Det är bra, men har vissa begränsningar. Alla patienter är ju inte lämpade för ett renodlat kognitivt arbetssätt. Det är viktigt att hålla detta i minnet när man väljer perspektiv. Det kräver relativt välstrukturerade patienter med resurser och sådana som föredrar en jämlik behandlingsmodell. I mitt psykosociala arbetssätt finns kognitiva tankar inbyggda. Min lösning är att kombinera och växla mellan olika teorier, psykosdynamiska, systemiska och kognitiva. Det sker per automatik. Det är inget man direkt tänker ut. Den avgörande faktorn är ju den patient man har framför sig och vad den personen behöver. Grunden i arbetet är ju själva uppdraget från patienten och de överenskommelser man gör kring det arbetet.

Hur ser ert team ut?
Styrkan i den här organisationen är bl.a. vårt psykosociala team som innefattar 5 kuratorer, tre psykologer och en psykiatrisjuksköterska. Vi får mellan 25-50 remisser varannan vecka från läkarna, så syns behovet tydligt av vårt team.  Nu är vi 45 kuratorer inom primärvården, så det har hänt mycket på dessa år. I januari 2008 blev det en ketchupeffekt. Man bestämde att tillsätta 10 nya tjänster. Varje måndag har vi en tid på förmiddagen. Då granskar vi inkommande patienter. Det sker en grovsortering, först sedan får vi det som ligger inom teamets arbetsområde. Här sker en sortering som handlar om vad psykologerna och psyksköterskorna skall ta och vad vi tar.

Patientarbetet
Ja, man pratar ju igenom situationen och gör en sorts arbetsordning eller arbetsfördelning. Sedan är det klart att när det handlar om förhållningssätt = metoder så är det ju mitt val och jag styr detta! I det ingår ju att göra en professionell bedömning för att se vad som är möjligt och bra för just den patienten. Ofta är man ju ensam när man gör den bedömningen. Så är det ju på en vårdcentral. Jag kan ta ett exempel. Jag har haft en utbildningspatient en ung kille som har haft panikångest i olika situationer av och till i sitt liv. Han hade tidigare fått medicin för sina symptom. Vi lokaliserade de situationer som utlöste hans ångest och hans tankar. Det handlade om att ifrågasätta rimligheten i hans tankar och sanningshalten i det. Ångesten lever ju sitt eget liv. Han var delaktig i den här processen och fick träna sig i det han var rädd för – det klassiska. Han hade en rädsla för att äta med andra och föreställningar om att sätta i halsen och liknande fobier i anslutning till just matsituationer. Han var också rädd för att svimma när han körde bil och det är ju allvarligt inte minst med tanke på säkerheten tillsammans med andra medtrafikanter. Vårt arbete gick ut på att hitta bra strategier och träna bort rädslorna. Här passar ju det kognitiva tänkandet in, för det handlar om resursstarka personer med avgränsad problematik.

Hur jobbar man med patienter med mer tung och komplex problematik?
Viktigt med den typen av patienter är att sätta sig in i deras situation och bekräfta dem. Man kartlägger ofta familjens situation. Sedan kommer frågor som ”vad kan du tänka dej att arbeta med tillsammans med oss för att situationen skall bli bättre”. Det är en balansgång mellan vad som är realistiskt och vad patienten själv vill. Det slutar oftast i en sammanvägning av dessa mål. Man kanske inte kan ändra sin situation till 100%, men jag tror mycket på KASAM-begreppet om att saker och ting kan hanteras på olika sätt inom de ramar man har. Om att göra klart för sig själv vad man vill och välja och prioritera vad som är viktigt.

Går det att kombinera olika perspektiv?
Det går inte att välja ett perspektiv eftersom vi är så olika som människor. Det skulle kräva en mall och det skulle innebära en likriktning av arbetet som skulle kännas främmande för mej! Min förra handledare i den kognitiva utbildningen sa att ungefär 30% av befolkningen är inte lämpade för att använda den teorin. Man måste ju se till situationen och människans problem. Om man t.ex. kommer i en akut kris, så måste man välja ett synsätt som passar just den problematiken….vissa människor kan ha svårt att tillägna sig det synsättet av intellektuella eller kulturella skäl…jag vet inte om det är så men enligt min uppfattning så skulle nog en renodlad tillämpning kunna kännas främmande…men jag vet inte säkert. Det går ju inte att tänka rätlinjigt heller. Rätt som det är så förrycks ens arbetsmodell av att det händer jättemycket i en familj och då måste man vara beredd att improvisera och lägga om kursen…

Vad säger kognitivt orienterade utbildare  när ni vill kombinera kognitivt med annat?
Mitt intryck och det är mitt, är att de som utbildar i renodlad kognitiv teori inte alltid ser den sortens föreningar med blida ögon. Ofta sker utbildningar i privat regi och det är klart att de vill sälja och undervisa i sin specialitet. Ett exempel. Man får t.ex. inte prata om behandlingsrelationen utan det skall vara arbetsallians istället. Det handlar väl om att vissa begrepp är heliga. Det finns ingen plats för objektrelationsteorier heller, utan det är den kanoniska sången och överföring motöverföring får man heller inte prata om för det existerar inte. Det är när man möter en renodlad teori som man märker hur pass mycket psykodynamiskt tänkande man går och bär på. Ens egen teoretiska bredd märker man och blir påmind om när man möter en renodlad teori.

Utbildningar – kollegialt utbyte – egna perspektiv - bok
Vi diskuterar inom gruppen och bestämmer inriktningen med våra utbildningar. Det bestäms demokratiskt. Vi har alltid någon som är i pågående utbildning. Primärvården är väldigt mycket mer generös än vad t.ex. universitetssjukhusen är. Jag tror att sjukhuskuratorernas utbildningsbehov kanske försvinner i de större organisationerna, men även där finns kollegor som har fått utbildning.

Viktigt är att träffa kollegor, att få åka iväg och träffa andra och dela erfarenheter. Jag kan nämna att fyra kollegor har skrivit en bok nyligen som är antagen och tryckt. Vi hade många käcka namn på den boken från början. Till slut hittade vi en titel som vi tyckte passade: Kuratorn inom hälso-  och sjukvård. Den kom i våras. Vi tyckte att man skulle samla det lite handfasta och grundläggande i en bok och ta med fall som kunde illustrera hur kurativt arbete kan gå till. Vi blandar historia, framväxt med teorier och perspektiv och även konkreta fall. Att ge ut en sådan bok lyfter perspektiven och vi och andra har lättare för att förstå vad vi egentligen gör! Studentlitteratur gillade den och bestämde sig för att trycka den!

Hur har ni orkat med att både jobba och samtidigt skriva en lärobok?
Ja, det kan men verkligen fråga sig. Vi startade november 2005 och boken kom förra året och vi är vänner fortfarande. Några känner varandra och andra är nya ansikten. Bakgrunden är att vi startade något som kallas kunskapsutbytesdag, där vi ses varje år och utbyter erfarenheter. Vi började samla referat från träffarna, gick igenom vad vi kommit fram till och såg till slut att detta skulle kunna bli en bok. Vi upptäckte till vår glädje att det fanns massor av kunskap och samlade erfarenheter i gruppen som kunde vaskas fram. Det är viktigt att kunna tala om hur en kurator arbetar på KK eller andra områden. Den kunskap som är samlad är s.a.s. framgrävd ur egna gropar.  Alla vårdcentraler i Göteborg har fått ett ex av vår bok!!!