Intervju med Ausdis Collberg i Resursteamet Backa

Ausdis Collberg har sin yrkesmässiga förankring i Resursteamet i stadsdelen Backa och har arbetat i stadsdelen i ca 20 år. Anledningen till att vi har valt att porträttera Ausdis är att Backa har utvecklat intressanta arbetsmodeller för ungdomar och deras föräldrar. Vårt samtal kom att handla om hur man formar det sociala arbetet och varifrån man hämtar sina impulser och inspiration. Backa hamnade för några år sedan i blickpunkten för media genom ”Backahändelserna” och resursteamet blev då aktivt involverade i dessa händelser. Vårt samtal kom dock att handla mer om det dagliga sociala arbetet och dess hinder och möjligheter.

Beskriv din bakgrund – Vad hände med dig när började med socialt arbete? Vilka mått och steg har du tagit för att bli den du vill bli?

Sopistiden ser jag mer som en sorts mental eller kunskapsmässig förberedelse till ett yrkesliv. Man blir inte fullärd under studietiden, det krävs ju mera än så. Som socionom lär man sig med tiden vikten av respekt för människors integritet. När man möter människor handlar det ofta om att ta beslut tillsammans med klienterna och då är det viktigt att läsa av människors reaktioner och se vad som händer när man agerar. Detta är viktigt av två skäl, dels ur demokratisk synpunkt men också för att klienterna har unika erfarenheter i sin roll och kan bidra med viktiga kunskapstillskott till vår yrkeskår. När man har klienten framför sig och har en öppen dialog är det lättare att korrigera det egna förhållningssättet. Genom att vara extra lyhörd och ta in klienternas perspektiv, så skaffar man sig en bra yrkesgrund att stå på. Något som underlättar en bra kontakt är att man inte måste behöva handha tvång eftersom klienterna sluter sig. Vi kan öppet fråga folk hur de vill ha det för att sedan låta deras förväntningar styra. Vi blir friare i vårt frågande vilket ger ett större handlingsutrymme för båda parter. Det är en ynnest att få jobba under fria och demokratiska former.

Vinna klientens förtroende… Hur tänker du?

Öppenhet uppstår ju inte av sig själv. Det måste till en ömsesidig relation. Det finns klienter som av naturliga skäl inte litar på oss och avvaktar. Det får man respektera. Arbetssättet att jobba med utgångspunkt från klientens begäran kräver en god relation. Förtroende är ju ytterst en fråga om att kunna nå varandra. Känner klienten att det inte stämmer så får jag backa eller fundera över vem som möjligen kan ta uppdraget istället.

Om du ser att det inte stämmer relationsmässigt, hur hanterar du det? Vad vidtar du för mått och steg?

Det bästa är att stanna upp och stämma av med klienten och fråga vad som inte fungerar. Relation klienten - hjälpare är central i allt socialt arbete. Mina egna erfarenheter och forskningen visar detta till skillnad från det evidensbaserade sättet som jag upplever vill tona ner relationen på bekostnad av färdiga mallar och standardiserade metoder. Det har blivit en slagsida åt metoden med stort M på bekostnad av relationen. Jag har inte hakat på den trenden.

Relationen klient – socialarbetare är ju inte jämlik. Socialarbetaren har alltid makt, men makten kan modifieras. Klienterna kan ibland fälla sådana kommentarer som: ”ja du är ju mänsklig och vår kontakt fungerar bra”… det tar jag till intäkt på att relationen är ett nav och bärande del i behandlingen. De kan säga: ”du lyssnar på mej…det hjälpte”

Det räcker ju inte med bra bemötande och fungerande relationer man måste ju ha ett utvecklat synsätt i socialt arbete. För min del har jag tagit till mig det systemiska tänkandet och delar av konstruktionismen och det narrativa. Det har gett en bra yrkesmässig grund att stå på och agera utifrån. Jag tänker då på Tom Andersen som har utvecklat bra verktyg för reflekterandet och Glenda Fredman och hennes ”Transforming Emotions”. Det senare är ett bra sätt man kan beskriva hur handling, känslor och värderingar hänger ihop. Klienten blir mer begriplig på det sättet. Det narrativa perspektivet ger nya ingångar, inte bara med betoning på den dominerande berättelsen utan att fler olika röster kan höras. Man får inte fastna i ett problemtänkande, utan måste försöka se hela människan med alla sidor och resurser. Människor är ju mycket mer än bara sitt problem. Det narrativa hjälper till att bredda och fördjupa andra sidor, vilket är nödvändigt för att folk skall kunna upptäcka och använda sina resurser på rätt sätt. Det blir det ju mer salutogent. Det är svårt att växa om det bara blir bekymmersamt. Sammantaget kan jag säga att dessa verktyg har hjälpt mig framåt.

Hur diskuterar ni yrkesfrågor i er organisation? Vad lånar ni in för att få stimulans och påfyllnad i yrkesrollen? Vilka sammanhang tycker du utvecklar din professionalitet?

Ja, folk här är ju olika och har ju gått olika utbildningar. Detta är en viktig källa till inspiration i vardagen att vi utbyter idéer i huset. Vi använder oss av heldagar där vi presenterar våra olika kunskapsutbyten från exempelvis föreläsningar utanför huset. Sedan dokumenteras detta in i vår databas. Det är ett sätt att föra in nytt tänkande i organisationen. I relation till andra, t.ex. i barnteamet, så passar ett lösningsfokuserat tankesättet bättre. I barnteamet passar detta tankesätt bra in när man har en konsultativ roll. Det var uttalat att vi skulle jobba lösningsfokuserat! Det finns tydliga signaler och ett ”go” för att jobba och tänka så.

Vi har naturligtvis handledning som en viktig kunskapskälla. På nästa nivå i förvaltningen har vi arbetat fram en metod som riktar sig till speciella familjer. Det finns familjer där alla enheter är inkopplade och där det finns stora bekymmer och då kan det vara bra att skaffa en överblick. Vi har även gemensamma metodträffar där samtliga socialsekreterare som arbetar med familjen träffas för att få en överblick och hitta gemensamt arbetssätt. I slutändan måste det bli hanterbart för familjerna, så att de kan tillgodogöra sig hjälpen.

Inspiration från andra?

Vi kanske inte har varit så bra på att titta på hur andra agerar. Vi har haft ett Backaperspektiv, men nu handlar det om Hisingen och då kommer det in nytt folk och nya impulser. Vi har också ett nätverk som diskuterar MFT (Ledarskapsträning för tonårsföräldrar)/ för familjer med tonåringar och då träffar vi folk ifrån olika stadsdelar och kan jämföra och få inspiration. Vi har fått inspiration från de som utvecklar MFT, Ola Jörhall och Mona Wibrån. Metoden vänder sig till tonårsföräldrar och vi träffas regelbundet en gång per termin och diskuterar hur vi använder detta synsätt och vilka vägar som känns framkomliga. Dom har utbildat oss i metoden och det kommer hela tiden fram nya tankar och synsätt. Vi kan påverka arbetssättet därför att det är öppet och kan formas av oss. Man kan ju inte följa mallar mekaniskt utan de måste modifieras att anpassas för att passa olika typer av familjer. Tanken är ju att hitta ett förhållningssätt som är lite mer följsamt och flexibelt.

Det låter på dig som att mycket av er utveckling och kunskapsutbyte sker kollegor emellan, att det finns kunskaper att hämta på den nivån?

Vi söker oss ju fram och försöker utveckla vårt synsätt och metoder som fungerar i vår miljö med våra familjer. Vi tar ju som jag tidigare nämnde intryck från både klienterna och kollegorna i sidled. Det blir ju bättre förankring och tilltro än om vi skulle importerat ”färdiga” mallar från andra sidan Atlanten. Andra styrmekanismer är ju krav på ”vård på hemmaplan” som vi måste följa. Det kommer man ju inte undan… och då kommer ju metodfrågan upp: hur gör vi det på bästa sätt. I detta ligger både att man måste sänka kostnaderna för köpt vård och samtidigt kunna forma metoderna för detta. Hemmaplan kräver ju att man aktivt söker efter olika sätt att göra detta på! På plussidan handlar detta om att skapa nytt och bygga hållbara lösningar här i Backa! Man måste ställa sig frågan; vilken vård som är bäst lämpad för våra ungdomar? Vi stänger ju inte dörren helt för institutionslösningar, ibland kan det behövas och under kortare tid, men det är samma sak här. Är det hållbart ur ett behandlingsperspektiv?

Var hamnar ”pengarna för köpt vård” som ni sparar in?

Pengarna läggs här - till viss del har de lagts in i den här verksamheten. Vi utvecklar olika delar ihop med förvaltningen och utifrån familjernas/behov och/ önskemål. Vi för hela tiden diskussioner om hur vi skall göra med de som är dömda, man kan lämna urinprov här om man vill, vi har en liten skola ihop med utbildningsförvaltningen här för de ungdomar som inte funkar på Vinga och som behöver undervisning här. Vi bygger ett kitt i stadsdelen för ungdomarna. Det kan handla om kontakter här i området som är bra för att bygga en god miljö runt den unge. Det är roligt att vara med och bygga sådana strukturer.

Du målar upp en positiv bild av socialt arbete i Backa. Demokratiska och jämlika processer på olika nivåer. Det andas harmoni och luft under vingarna. Är det så det ser ut idag? Var finns kritiken?

Nja, ibland är det riktigt trögt och tungrott. Det är klart att det finns ögonblick då vi blir ordentligt frustrerade och tänker att om man bara kunde få det här så skulle allt gå mycket smidigare… varför förstår dom inte! Det finns tillfällen i jobbet där man inte kommer vidare. VI bryter ny mark med skolor och förskolor och det pågår ett arbete, men vi har ingen fast organisationsform för detta. Under alla år som jag jobbat i Backa har dessa tankar kommit upp, men som sagt det är väl exempel för en zon där det finns en hel del friktion mellan förvaltningsenheterna. Det kan handla om en rektor som har sina speciella önskemål. Och vem som ska skjuta till pengarna är ju alltid en återkommande fråga.

Blir folk bättre av att gå i behandling hos er?Hur mäter ni eller skattar detta? Är det önskvärt eller möjligt? Hur gör ni när ni granskar era ärenden?

Vi skulle ju behöva ha siffror eller statistik på hur det går i olika fall men det är inte lätt att mäta sådana saker i socialt arbete. Vi gör utvärderingar och tanken är att det ska kunna gå, men hur gör man detta över tid? Vi gör ju upp planer med våra klienter och ställer regelbundet frågor om det händer något i deras liv. Vi har genomförandeplaner vilket ger oss möjligheter att fråga klienten; ”Gör det någon skillnad för dig att träffa mig”. Scott-Miller har skalor som mäter förändring för klienten. Klienten kan ju tycka att jag är trevlig men om det inte händer något som gör skillnad så kanske jag ska bytas ut. Det kan ju uppstå stiltje i kontakten.

Ja, hur mäter man vad som är ett bra funktionellt liv? Jag gjorde en avhandling där jag undersökte om och hur folk fick hjälp inom socialtjänsten. Den heter: ”Hjälpprocesser i socialt arbete”

Vad kom du fram till?

Det skulle ta tid från intervjun med dig, men i korthet så hittade jag både gynnsamma och hindrande faktorer i samspelet mellan klient och hjälpare som påverkade utfallet inom socialtjänsten. Relationen var viktig för utfallet. När relationen var negativt laddad eller bröt samman så havererade processen och det blir ingen hjälp. Detta är inget nytt men stärker ju uppfattningen att det är värt att satsa på konstruktiva och hållbara relationer och dialogiskt förhållningssätt till klienterna. Men nog om detta….

Ja det är otroligt att vi kan arbeta med människor och samtidigt saknas skarpa instrument som kan hjälpa att bedöma utfallet av våra insatser. Det finns ju en allmän uppfattning att det nästan inte går. Förändringen… det är klienten som gör den och är man observant och har bra kontakt så märks detta – det ger avtryck. Förändring i all ära men det viktiga är att klienten gör det själv och stärks och sedan skördar frukterna i ett livsperspektiv. Vårt jobb är att skapa förutsättningar för förändringen, resten är klientens jobb.

En fråga som ligger i tiden. Hur hanterar ni inflödet av standardiserade mallar och program som når socialtjänsten? Hu hanterar yrkeskåren detta? Varifrån kommer allt? Och vem styr importen?

Min eller vår linje är att göra om saker så att de passar in i vår tanke – och arbetssätt. Jag har svårt att vara metodtrogen… det är inte min stil… det dyker upp sådana mallar eller program då och då som man måste följa till punkt och pricka. De är byggda på ett standardiserat sätt så att de skall kunna gå att följa upp och forska på. Om man likriktar sitt arbete så kan det uppstå svårigheter och etiska dilemman när man märker att klienten kanske behöver något annat som ligger utanför mallen. Tillspetsat kan det bli så att man måste anpassa klienten till mallen istället för tvärtom. Man kan också hamna i en valsituation där forskningens intressen prioriteras framför klientens behov! Klientens behov måste komma i första rummet!

Kan du nämna något som du är nöjd med som du har varit med och skapat?

Samarbetet med andra professioner i stadsdelen är något jag gillar och sätter högt. Samarbetet i barnteamen är en sådan del, där vi kan koppla ihop oss trots att vi kommer från olika kulturer och talar olika språk. Vi kan samarbeta runt barnet och skapa bra förutsättningar och få tillstånd ett förebyggande arbete. Vi har forum för att samtala om barns situation i Backa. Ibland i generella bredare grupper där vi kan föra generella resonemang om barn och ungdomar. Vi har också ett nätverk som jobbar med ”Barn i riskzonen” i Backa och tar fram handlingsplaner för att kunna agera både generellt och på ett konkret plan. Vi kan t.ex. träffa personal på en avdelning och diskutera hur vi/de kan gå vidare. De får konsultation av oss! Förskolecheferna har ju bjudit in oss för att de vill att vi skall bidra. De välkomnar våra insatser och det känns ju bra.

Vi skickade ut en enkät för att ta reda på vad de tyckte om oss och våra konsultationer och det framgick att de gillade att få in nya och annorlunda perspektiv och upplevde detta som berikande. De blev lyssnade på och fick stöd och bekräftelse i mötet med oss. Vi kan få signaler som handlar om att exempelvis en mamma har svårt att hantera sitt barn. Då kan vi samarbeta kring detta på ett tidigt stadium. Samma sak sker inom skolan. Där vill man ha den sociala kompetens som vi besitter och det är ju en bekräftelse på att vi har hamnat rätt yrkesmässigt. Det är viktigt med öppna kanaler mellan olika förvaltningar i området. Det gynnar klienterna.

Vi agerar också gentemot politikerna, främst genom vår chef. Det märktes när det var nerdragningar på gång i stadsdelen, då undantogs vår förebyggande verksamhet och det ser jag som ett tecken på att vi har politikernas öron, att vi når den nivån. Politikerna har sagt i klartext att ”resursteamet ska ha denna del av kakan”. Ett erkännande är en motiverande faktor i jobbet och socialt arbete som helhet tycker jag är både spännande och utmanande, vilket är den främsta anledningen till att jag stannar kvar.

Är det något du vill tillägga?

Vi i Backa har gjort satsningar på ungdomar ihop med Bostadsbolaget Poseidon och byggt upp ungdomsplatser, där man kan delta i förbättringar av stadsdelen. Förutom detta så har vi något vi kallar ”Backabase”, ett projekt för ungdomar med boende, praktik och stöd från socialtjänsten. Ungdomarna får något substantiellt med sig och det känns viktigt.

Tack Audis för samtalet!

Bengt Carlsson,
alumnkontakt på Institutionen för socialt arbete