Månadens porträtt (Alumn)

Ferydoon Tahmasebie
Månadens porträtt bygger på ett samtal med Ferydoon Tahmasebie nybliven medlem av nätverket för socialarbetare = alumn. Ferydoon blev klar med sin socionomexamen 1991 och har sedan dess arbetat främst med ungdomar. Just nu jobbar han på i Resursteamet, Hammarkullen, med utsatta ungdomar och deras familjer. Vårt samtal kom att handla om tendenser i socialt arbete utifrån Ferydoons erfarenheter.

Du blev klar 1991. Hur ser du på din tid som socionomstudent?
Om jag tänker på utbildningen och jämför med vad som mötte mig när jag kom ut och började jobba så var utbildningen å ena sidan ett stöd för mig att möta verkligheten, å andra sidan så tycker jag att utbildningen borde ha baserats mer på ”realia” och varit mer autentisk – mer aktualiteter och förberedelser på vad man möter i sitt kommande yrkesliv. På den positiva sidan så gav skolan mig ett förhållningssätt och ett helhetsperspektiv på samhället och det sociala arbetet – en överblick. Man märker skillnaden i tänkande och förhållningssätt på dem som gått socionomutbildningen och de som inte har samma utbildningsbakgrund. Särskilt tydligt blir det när dessa skall arbeta inom samma fält som oss socionomer. Då framträder skillnaderna ännu tydligare! Min kull studenter 1991 var kritiska. Det var för mycket grupparbete. Jag hade önskat mig en mer individualiserad undervisning, där både inlärning och prestationer baserades mer på hur den individuelle studenten tycker och tänker. Början på 90-talet var en period då många av våra radikala illusioner hade börjat rämna och jag hade ju ursprungligen valt socialt arbete på grund av mitt intresse för samhällsfrågor och mina ideal började så smått att krackelera. Det var en tung tid för oss som ville omdana samhället! Man fick mödosamt börja omorientera sig samtidigt som man gick en ny tid till mötes där människor alltmer gick åt det individualistiska hållet. Vår radikala generation mådde inte så bra när samhällsklimatet vreds 180 grader åt höger!

När man lämnar skolan så börjar en tid när man söker sin egen modell att jobba efter. Hur gjorde du?
En sak som följt mig genom åren är att se på människan i alla hennes sammanhang, på jobbet, på fritiden, med barnen. Vi och våra klienter påverkas och formas mycket av de situationer/sammanhang vi finns i. Det är ett av mina fokus i mitt möte med människor. Det handlar om att förstå människan i hennes sammanhang – att få en vidgad förståelse för vad folk möter, men också att kunna ge stöd just där, att öppna upp perspektiven, se nya möjligheter i deras tillvaro. Jag tror att jag behöver vara där för att hitta möjligheterna och för att inte bli desillusionerad. Man verkar ju i strukturer som inte alltid är gynnsamma för människor med mindre resurser, så det är viktigt att vara närvarade och aktiv och samtidigt ödmjuk finör de svårigheter som våra klienter möter.  I situationerna finns möjligheterna och det är viktigt att se detta, att låta ”det sociala” runt klienterna påverka ens tankar. Det är annars lätt att fastna i omöjligheter och maktlöshet. Det är också ett sätt att undvika medelklasstänkande där allt skall gå fort och fixas på kort tid, tjoff, tjoff. Därför är det viktigt att se människan i situationen, det tillför en extra dimension som vi behöver ha i vårt förändringsarbete.

Mellan änglamakt och vanmakt
En annan sak som jag lärt mej under årens lopp är att vara ödmjuk inför mitt yrkes möjligheter. Socialt arbete pendlar mellan att försöka vara änglamakt och vanmakt, de som sopar upp där ingen annan gör det. Det finns en stor spännvidd bland socialarbetarna, alltifrån de som tror att de kan förändra människors liv radikalt till de som är desillusionerade, som tror att det nästan inte går att göra något alls. Som snudd på sitter och gråter med klienterna och har svårt att både omsätta sin egen och klienternas energi. Låt mig ge ett exempel. För några år sedan jobbade jag ihop med en kollega. Vi hade varit på polisförhör med en ungdom som hade begått brott. Mötet var så traumatiskt, att hon svimmade när hon kom tillbaka. Det blev för mycket för henne, för hon hade inte mött en sådan situation tidigare. Då tänkte jag – är jag avtrubbad eftersom min reaktion var så mycket svagare än hennes!

Du menar att svårigheten är att man får bära mycket – för mycket?
Jag vill egentligen peka på behovet av perspektiv – av analys - när man möter människor och möter sig själv. Det är viktigt att kunna hålla balansen, så att man inte blir alltför indragen eller för kylig och distanserad. Man möter ju ständigt nya människor och nya situationer och det gäller att ha någon sorts inre balans och kunna hantera sammanhangen konstruktivt. Som socialarbetare får man ju inte förlora det professionella fotfästet.

Hur ser du på dagens socialtjänst och de tendenser som växer fram just nu? Vart är socialtjänsten på väg tycker du?
Vart vi är  på väg är en svår fråga men man skulle kunna diskutera vart vi skulle önska att vi var på väg. Det är klart att man ser tendenser, men de är inte alltid entydiga. Tar man ungdomsvården där jag arbetar så finns det en diskussion om hemmaplanlösningar, om institutionernas skadeverkningar. Denna trend blir starkare och starkare och det finns ju klara behov av att skydda ungdomar som befinner sig i den här svåra situationen. Detta är en tydlig trend och jag arbetar idag i Lärjedalens resurscentrum som är en ny arbetsform som försöker gå den utvecklingen till mötes. Vi vill hitta öppna former för samverkan med ungdomar och deras föräldrar. Jag skulle önska att socialkontoren också kunde anamma ett mer öppet arbetssätt än vad som sker idag. Mycket av tiden och engagemanget går tyvärr åt till utredande och någon sorts byråkratisering av människors liv. Utredningar kan lätt bli ett mellanlägg och hinder istället för ett aktivt verktyg. Ofta handlar det om att tjänstemannen vill ha ryggen fri. Organisationen lever efter sin egen logik istället för att mer direkt möta familjerna och deras behov.

Skala av byråkratin
Jag skall ta ett exempel. Man möter människor i kris i akuta situationer, där behovet av att få hjälp är påtagligt, ångesten är på topp och motivationen för en förändring är hög. Istället för att möta en socialarbetare som är villig att gripa in, hamnar familjen i utredningsmaskineriet på socialkontoret. Familjen får vänta mer än en eller två månader innan en behandlingskontakt aktiveras. När detta sker och man kanske hittar duktigt behandlingsfolk, har familjens behov och behandlingsinsatsen kommit ur fas. Familjen frågar sig ”vad skall vi göra nu”? Svårigheterna kanske finns kvar men den drivande känslan är borta! Jag skulle vilja se en trend där man skalar av byråkratin och istället närmar sig mer öppna behandlande former och mobilisering av klienternas krafter. Att mer arbeta utifrån personen, aktualiseringen och situationen. När familjen vill eller har bekymmer då skall det vara nära till kontakt och hjälp. Detta är ju en självklarhet som inte skulle behöva sägas, men på något sätt skapar vi organisationer som i sin tur skapar sitt eget liv och lever i sin egen rationalitet. Den intressanta frågan i allt det här är ju hur man kan göra socialtjänsten till en hjälpinstans som människor frivilligt frågar efter.

Organisationen som resurs
Kritiken av socialtjänsten finns ute i samhället. Janne Josefsson levererar ständigt svidande kritik. Jag menar att vi måste välkomna kritik som handlar om hur socialtjänsten blir öppnare, där människor ser organisationen som en resurs, inte som en fara eller risk! Det kommer alltid att finnas familjer som har sociala problem som är av den kalibern att samhället måste gå in och agera kraftfullt. Det måste parallellt finnas öppna former som vårdmässigt och rättlighetsmässigt passar dessa människor.

Menar du att tvång och tung administration kastar en mörk skugga över socialtjänsten? Hur skall man då se på de ”halvfrivilliga former” som finns parallellt – lyckas de öppna upp?
Ja, en del av dessa har lyckats komma närmare folk. Flera har lämnat skrivbordet tyngt av myndighetsutövning bakom sig. Den typen av byråstrukturer tror jag ger en falsk trygghet och fungerar som en skärm gentemot de människor man vill nå. Man andas mer makt och formerna antyder att man jobbar mer ”inåt” mot organisationen än på klientens direkta uppdrag! Formerna signalerar eller förebådar vad som skall komma – både för tjänstemannen och hans klienter. Organisationens tjänstemän behöver sträcka sig ut och hitta former där klienten känner sig hemma!

Om man tittar på den inledande kontakten så skulle den alltså ske mer på klientens egen ”hemmaplan” än på den byråkratiska organisationens ”planhalva”? Eller…?
Ibland kan det som ser rationellt ut ur organisationens perspektiv te sig komiskt. Exempelvis en pojke som sitter på ett ungdomshem, där behandlingshemmet måste kontakta myndigheten och myndigheten blir då socialkontoret, som man vill samarbeta med. Men den som har samarbetat med familjen är ju jag och familjen vänder sig till mig eftersom de har en etablerad kontakt med mig. Behandlingshemmet vänder sig då till socialkontoret och skall träffa en person som de knappt vet namnet på, en okänd. Självklart kan de göra det, men det kanske hade varit bra att hitta en annan form som bättre passade alla parter. För sist när de var här, hade jag ordnat ett stort möte med personalen från behandlingshemmet, där socialsekreteraren också var med, och jag hade bett några kollegor från nätverkslaget vara med och hjälpa till så att det skulle bli ett värdigt möte, där alla skulle komma till tals. Vi bestämde också ett möte till, och då begärde familjen att jag också skulle närvara, vilket inte var självklart ur rent administrativ synpunkt, men logiskt ur familjens perspektiv. Det känns lite absurt, när det blir så! Förtroende och relationer skall ju inte brytas upp i onödan, då har socialtjänsten hamnat fel i sina ambitioner!

Öppenhet och förtroende
Den raka frågan lyder – klarar vi av att stärka den tendens där människorna själva söker oss och begär hjälp och stöd på basis av öppenhet och förtroende. Som det är nu måste många socialarbetare bryta två vallar, först motståndet mot organisationen och sedan det naturliga motstånd som alltid finns när människor i svåra situationer ställs inför en förändring i sina liv. Kanske behövs en större experimentlusta och ifrågasättande av de nuvarande formerna för att lösa detta svåra dilemma! Tänk om politiker, socialarbetare och forskningen kunde gå samman här och dra åt detta håll – gemensamt för en gångs skull! Här behövs debatt, utbildning och att kåren kan dra åt samma håll!

Finns det något forum där du fritt kan diskutera sådana yrkesfrågor?
Frågan hamnar först och främst på kollegial nivå. Min erfarenhet är att det finns en mängd icke-formella sammanhang där sådana diskussioner förs. Jag tänker på när vi som jobbar med ungdomar träffas. Vi har vad vi kallar ”lunchträffar” där vi tar tag i kärnfrågor. Det fungerar utmärkt för oss!  Det är viktigt att ventilera frågor som handlar om professionens gränser och etik exempelvis i frågan om SSP, skolan, socialtjänsten och polisens samarbete på ledningsnivå, där rektorer och andra diskuterar ungdomar som man är orolig för. Var går gränsen mellan ledningsnivån och socialarbetaren som träffar familjen och den unge? Det är viktigt att sekretssen hålls och individen känner trygghet i mötet med socialtjänsten. 

Trygghet - otrygghet
Du vet jag kommer från Mellanöstern och där sker ofta övergrepp på den lilla människan. Man har lärt sig att vara vaksam så att inte makthavare i sin iver går över gränserna. Ett  exempel är när ”Ung & Trygg” kom och yrkeskåren blev tagen på sängen. Detta kom ungefär samtidigt med 11- septemberhändelserna. Dessa händelser, som i och för sig är isolerade från varandra, riskerar att skapa ett otryggt klimat ute i förorterna. Jag kan ta ett exempel - här ska man kolla ungdomar som är med i kriminella gäng och kanske också deras föräldrar.  Vilka stämningar sprider detta bland föräldrar som har sina rötter i Mellanöstern när olika samhällsorgan, exempelvis bostadsbolaget "Framtiden", intressererar sig för dem? Vad händer på en högre nivå med den information som samlas in  bland invandrare i Angered? Hur ”trygg” blir man av den sortens intresse?

Jag jobbar inte så
Jag jobbar inte så. Jag har inte samma syn på vad som är trygghet och säkerhet. Jag är ju socialarbetare och till för mina ungdomar. Jag skall inte primärt befatta mig med  repressiva åtgärder. Man måste hitta en gräns och sedan sätta den tydligt. Sedan är det klart att det pågår både kriminalitet och droghandel i våra bostadsområden. Det kommer alltid att finnas människor som i sin maktlöshet tar till destruktiva handlingar. Det är ju därför socialarbetare behövs. Våra krafter skall finnas där för att bistå dessa människor. Resurssvaga människor behöver vårt stöd och vår hjälp och inte en massa förtryckande mekanismer som övervakning.

Jag saknar professionens röster – ett forum som för en aktiv dialog med samhället och dess makthavare, inte minst för att stävja repressiva tendenser riktade mot människor som lever i utanförskap. Polis och läkare får lättare genomslag i samhällsdebatten, men socialarbetarna?
Man måste vara öppen och kritisk mot vad som händer inom yrkeskåren. Det finns en slutenhet när det handlar om socialt arbete – en traditionell försvarsinställning som har följt med det sociala arbetet och dess historia. En tradition är att gömma sig bakom sekretessen. Det kanske är nödvändigt ibland att tänka så, men det är ingen offensiv strategi som flyttar fram kårens positioner. Det är kanske dags att prata mer om strategier framåt och göra detta kollektivt! Det skulle inte vara fel att ta rykande aktuella teman som t.ex. ungdomsvåldet, men inte lämna över detta till polisen, utan debattera detta utifrån ett socialarbetarperspektiv! Men framför allt måste vi kanske tala öppet om socialarbetarnas situation och socialkontorens möjligheter, - men göra detta öppet och i relation till vilka resurser vi får att genomföra detta samhällsprojekt!

Delta i samhällsdebatten
Det är viktigt att ta tag i aktuella frågor som debatteras i samhället. Ta t.ex. genusfrågan  Hur ser vi socialarbetare på denna fråga? Att vi vågar ta steget och ge oss in i samhällsdebatten. Vi skulle behöva stå i första ledet när nya och aktuella samhällsfrågor dyker upp! Socialarbetaren är den yrkeskår som känner av tendenser och ”nya” problem när de dyker upp.

Bengt Carlsson